jagfickleukemi.blogg.se

Tisdagen den 22 november stod det CSK 6:1 i min kalender. Det kan uttydas som att jag börjar den sista behandlingsomgången vid Centralsjukhuset i Kristianstad den dagen! Jippie var väl min första tanke i gryningen i går. Redan klockan fem på morgonen ringde klockan. Efter en snabbt och lätt frukost bar det iväg i mörkret mot sjukhuset. Som vanligt är man på helspänn em sådan här dag. Man har ingen ro, eller smak för en riktigt frukost. Man startar i god tid med tanke på eventuell trafik och halka. Naturligtvis stämmer ingenting. Vägen mot Kristianstad, väg 19, brukar alltid vara ganska full av östeuropeiska långtradare på väg norr. Detta gör att det ibland kan väldigt långt tid på den 110 km långa resvägen.

 

Men denna morgon stämde naturligtvis allt!

 

Bakgrunden till den tidiga morgonstarten var att de tidigare behandlingsomgångarna dragit ut väldigt på tiden. Det är sällan som jag varit klar förrän bortemot 6 - ½7 på kvällen. För att råda bot på detta tyckte sköterskorna att jag skulle försöka börja redan klockan åtta på morgonen. Så det var alltså detta jag hade siktat in mig på.

Den ringa trafiken och det perfekta väglaget gjorde att jag parkerade utanför sjukhuset redan klockan 0715 (!). Efter att ha köpt en köttbullsbaquette för lunchen tog jag mig till blodcentralen för den sedvanliga provtagningen. Och här var det fullt av morgonpigga människor. Ett 15-20-tal personer satt i väntrummet, och det var inte utan att jag var rätt glad över att vara "akutpatient". Trots detta tog det sina modiga 45 minuter innan jag var klar och kunde ta mig till avdelningen.

 

Här var det också ganska tomt, så när som på sköterskor och en tidig patient. Det var bara att sitta ner och vänta. Vid strax före 9 var kaffet klart och vi hade nu hunnit bli fyra personer som tog morgonfika tillsammans i vårt behandlingsrum. Precis när kaffe var avslutat titta min läkare in och kallade på mig, äntligen började det hända något!

 

Men det börja inte riktigt bra. Mina värden var långt ifrån bra - vad det nu betydde? Men de var så pass dåliga att man inte ville ge någon behandling med cellgifter av rädsla för att förvärra mitt tillstånd. Snopet! Ny tid och nya provtagningar planerades och med min köttbullslunch i handen var det bara att säga Hej då till de andra och på börja färden hemåt.

 

Och jag som hade planerat att fira under onsdagskvällen en god och sval Gin och Tonic. Något som jag nu längtat efter i över sex månader. Men jag får väl skjuta den framför mig. Istället bjuder på en bild på min "lilla" dröm. Fortsätt nu ha en bra vecka!