Det kunde man nästan räkna ut.....

Tisdag 27 september. Färdtjänsten hämtade upp mig klockan 06.40. Skånetrafikens fantastiska dator har räknat ut att detta är hämtningstiden om man skall vara i Kristianstad 08.45! Men det är bara att åka med och "njuta" färden. För första gången blev jag uppmärksam på chaufförens ständiga plockande med mobiltelefonen. Förmodligen var det upphämtningar som kom upp på hans skärm för det var evinnerligt växlande mellan GPS och meddelande. Lite nervöst måste jag säga. Borde gå att lösa på annat sätt.
Nåväl framme i Kristianstad 08.20 så det fanns gott om tid att ta dagens blodprover. Därefter hissen upp till 12e våningen och Dagvårdsavdelning 123 där min behandling genomföres. Som vanligt var det först träff med läkaren som gick igenom min journal och proverna. Dagens överraskning var att antalet behandlingarna nu skulle var sex, d v s ytterligare två utöver dagens. Lite snopet eftersom jag räknat med fyra, men det är bara att gilla läget. Bättre att bli fri från sjukdomen än få ett återfall.
Efter läkaren var det bara att vänta på min beställda medicin (antikroppar) innan det precis före tolv blev dags att kopplas upp mot dropp och slangar. Idag hade jag varit förutseende och köpt mig en Ceasarsallad och ett bröd nere i foajéns kafeteria. Så jag blivit uppkopplad. Jag reagerar fortfarande mot antikropparna och därför kan endast en ganska låg dropphastighet användas. Så dag ett i behandlingen blir alltid en lång dag. Efter antikropparna skall jag dessutom ha en omgång cellgifter, vilket i o f är ganska bra eftersom jag slipper åker upp tre dagar i följd, utan klarar behandlingen på två dagar. Nackdelen är att det blir ganska sent på tisdagarna. Färdtjänsten hem på kvällen står ju inte precis och väntar på att jag skall bli färdig.
Efter att ha bläddrat genom tidningsställets tidningar, en märklig samling, började jag lösa korsord. Nåja lösa och lösa, jag löste de rader jag kunde sedan gav jag upp. Därefter gav jag mig på min telefon för att se vad man kunde göra med den. En selfie, om än lite oskarp, lyckades jag prestera innan det också var tråkigt.
Äntligen började droppmaskineriet pipa och förklarade att första rundan var avklarad. Nu återstod sköljning och därefter en omgång cellgifter innan dagen var färdig. Som vanligt var jag siste man på plan och dagvårdsavdelningen hade stängt för dagen. Det finns dock en hel vårdavdelning länge bort i korridoren och med min larmknapp kunde jag komma i kontakt med dem. Men det fanns ingen risk att jag skulle bli bortglömd. Ungefär var 20e minut tittade någon in i rummet och hörde så att allt var väl.
Strax före klockan 18 var jag klar och promenerade ner till foajen för en stunds väntar på färdtjänsten som för ovanlighetens skull kom prick 1830.
Onsdagarna är lite bättre eftersom jag kan köra själv. Kom fram precis före nio och gick direkt in till min säng. Kaffet var precis färdigt och det smakade förträffligt med en kopp tillsammans med en ostmacka med marmelad. Behandlingen gick snabbt och redan efter 1½ timma satt jag i bilen på väg hem. Nu väntar fyra veckor tills nästa omgång. Jag hoppas det skall vara lite lugnare denna gång i mellanperioden. Värken och illamåendet de gångna veckorna har varit så speciellt roliga. Men som man säger -"det kunde varit värre"
Vid tangentbordet
Leif H