jagfickleukemi.blogg.se

13 minuter, ja mer tog inte min lilla operation. Transporter och förberedelser tog betydligt längre tid. Så här med facit i hand kan man undra lite över vad det är man var rädd och nervös för.

Det började tidigt i morse. Redan klocka 0600 hade jag ställt klockan, men när den ringde hade jag varit vaken en stund. Tankarna gick naturligtvis runt i hjärnkontoret, framför allt kring vad som skulle hända under dagen. Noggrann duschning enligt läkekonstens alla regler med shampo och specialsvamp, dessutom även gjort kvällen före, så nog var man ren.

Värst var att inte få en kopp kaffe och någonting i magen. Jag körde hemifrån i god tid och nådde lasarettet strax efter klocka nio. Anmälan i reception och därefter upp till ny anmälan på dagoperationsavdelningen. Nummerlapp i handen och strax efter blev jag inkallad för "preparering". Klassisk vit rock och långa fotvärmare och ett litet skåp att lägga privata prylar i. Annika, sköterskan som fått mig på sin lott, förhörde mig om mat, dricka, smärtstillande, tabletter och allergier. Därefter sattes nål i vänster armveck och ett litet dropp med antibiotika kopplades. Klockan hade nu blivit 10 och sköterskan berättade att jag stod på tur.

"Min" narkossköterska tog sängen, med mig, och rullade in på operationsavdelningen där det blev till att byta till operationsbordet. Nu började ett ordentligt tvättande av bröstområdets högra sida, alltså där som "manicken" skulle placeras. Efter att detta var avklarat började man packa in mig i papper. Något som slutade med att jag som i ett litet tält och kunde kika ut mot narkossköterskan som kom med glada tillrop, då och då.

Så när allt detta var klart ringdes det till kirurgen som kom ner och hälsade och det var klart att börja. Bedövningssprutorna svedd en del, men inte värre än hos tandläkaren. Sedan kunde givetvis känna hur det sträcktes och tänjdes. När själva pumpen skulle på plats fick jag liknelsen, efter som det spände lite i huden, när man gör kyckling Kiev. För er som inte vet så pressar man smörtärningar in under skinnet på kycklingen. Detta var samma sak, och jag förmodar att kycklingen skulle känt likadant om den levt! 

Men det hela gick mycket snabbt och efter en del stygn, som skall försvinna av sig själv, återstod bara att plocka bort alla skynken och klisterlappar.

Efter förmaningar om att ta det lugnt, fick jag kliva över till min säng och rullades ut igen. Här kom så den efterlängtade frågan: -Vill du ha en kopp kaffe och en smörgås? Om! Och jag måste erkänna att sällan har väl en kopp kaffe och en ostmacka, faktiskt två, smakat ljuvligare.

Efter en knapp halvtimma kunde jag klä på mig mina egna kläder. Jag fick lite papper och förhållningsregler och sedan var det klart! Märkvärdigare var det inte!

Klockan är nu strax fyra på eftermiddagen och jag trodde man skulle känna lite av operationen. Men det enda som känns är en svag stramning i huden och något som tar emot på halsen, det är allt.

Nu förmodar jag det kommer en kallelse till själv behandlingen mot min leukemi. Jag hoppas det inte dröjer för länge, för fortfarande är det ovissheten som är det jobbigaste, just nu!

//Leif